6 Kortedala

Jag hade gått ut med anledning av att jag skulle hämta ut några böcker jag beställt. Jag befann mig på Chalmershållplatsen, efter att ha lämnat några av böckerna i skolan. Vädret var fint, och jag inbillade mig i alla fall att jag inte hade något särskilt annat att göra, så jag hoppade på en 6 Kortedala som stannade förbi. Min plan var att jag skulle hitta någonstans att sätta mig för att läsa en av mina nyförvärvade böcker, men jag var ganska osäker på var man bäst skulle göra detta. Eftersom jag nu var på 6an påväg mot Kortedala kom jag fram till att Kviberg var ett bra ställe. Nöjd med mitt beslut tog jag upp en bok för att läsa. När jag tittade upp var jag just vid Beväringsgatan, vilket var lite längre än jag hade tänkt åka, så jag hoppade av och började gå tillbaka längs spåret. Det jag letade efter var något slags kafé eller liknande, men mina omgivningar kändes inte helt optimala för att hitta just det. Jag såg ett par komma gående uppifrån de gigantiska skivhusen jag nämnt tidigare med en pizza. Då detta var min bästa ledtråd gick jag mot där de kommit ifrån. När jag gått inte alls länge tog jag dock slutsatsen att pizzerian låg just i ett av dessa hus, var jag inte kände någon vidare lust att sitta. Jag hittade istället en kulle som jag gick upp på. På vägen passerade jag en bro som inte gick över något annat än en gångväg som den själv utmynnade på.

Jag gick snart ner från kullen efter att ha konstaterat att byggnaden som stod där, som någon gång under sin levnad huserat cykelklubben Master, inte var av något vidare intresse. Jag hamnade så småningom i Bellevue, vilket jag genast tyckte var ett mycket underskattat område, och den känslan skulle bara komma till att förstärkas. Jag gick en bit ner längs Lars Kaggsgatan, där jag fann på en sträcka av bara ett tiotal meter en kinesisk/svensk restaurang, en pizzeria och ett persikt/svenskt konditori. Jag gick dock inte in på någon av dessa inrättningar, då jag kände att jag behövde kontanter. Jag gick upp till hållplatsen Bellevue, som ligger i mitten av en mycket intressant trafiksituation. Där fanns ingen bankomat, så jag tog en 6 Länsmansgården som just kom åkande tillbaka till SKF.

I Gamlestaden hittade jag ganska snart en bankomat, och kände mig sedan ganska dum när jag tog spårvagnen en hållplats tillbaka till Bellevue igen. Väl där struntade jag i de ställen jag sett tidigare, och köpte istället en falafelrulle hos Falafel Mästaren som höll till precis vid hållplatsen. Den kostade trettio kronor, vilket jag tyckte var ett förmånligt pris, och min falafel tillverkades efter att jag besällt den. När jag fått min rulle gick jag ner mot ån blad några industribyggnader i korrugerad plåt. Här hittade jag en mängd affärsverksamheter, sedan jag passerat en moské inhyst i en av industrilokalerna, bland annat två frisörer, som via sina skyltfönster erbjöd sig klippa mig för åttio kronor, och en frukthandlare. Jag passerade också påvägen ner mot ån, där jag beslutat för att sätta mig för att äta min falafel, ett ytterligare gatukök. Här kostade dock falafeln tjugofem kronor. Man informerade på arabiska om att några kontokort inte togs emot. När jag satte mig på en stubbe i solen för att äta min mat kunde jag inte annat än att känna mig lurad för att jag betalat överpris. Brödet var ändå osedvanligt gott, och resten var det inget fel på heller, men efter att ha ätit upp var jag ändå inte helt tillfredsställd. Dessutom kände jag att jag var tvungen att se vad denna tjugofemkronorsfalafel gick för, så jag köpte helt sonika ytterligare en falafelrulle. Jag betalade och gick, och åt sedan min falafel påvägen tillbaka mot SKF. Påvägen passerade jag en möbelhandlare, en mattaffär, ytterligare en moské, en kyrka och en körskola. Vid SKF tog jag en 11 Saltholmen. Hoppade av och bytte till 16 Högsbohöjd. Jag tog upp min bok igen, och rätt som det var var jag hemma igen.

64 Marklandsgatan

Våren gjorde denna dag sitt bästa för att distrahera mig från vad jag kanske borde ha gjort. Jag spenderade större delen av dagen i skolan, men fick inte mycket gjort, då jag redan tidigt bestämt mig för att ge efter för det fina vädret och min önskan att äta en glass, och därför mest bidade min tid väntandes på att gå ut. När jag till slut gick ut tog jag först en 10 Biskopsgården ner till Kungsportsplatsen, där jag gick av för att köpa diverse skissmaterial till min förestående Parisresa. På den första butiken av två jag kom till att besöka träffade jag en klasskamrat, som jag slog följe med under resten av min vistelse i stadens centrala delar. Vi lyckades med nöd och näppe inte köpa exakt samma saker båda två.

När vi skildes var mitt primära mål att få tag på lite glass. För detta ändamål gav jag mig själv två alternativ: Klippan och Eriksberg. Jag kunde dock inte bestämma mig för endera, och gjorde heller ingen större ansträngning att göra det, så för att lösa problemet begav jag mig till Domkyrkan, varifrån jag nu planerade att gå på första bästa som kom för att ta mig till en av dessa platser. När jag stått där ganska länge slog det mig att jag ställt mig på den sida där trafiken gick norrut, det vill säga varifrån buss 16 Eketrägatan skulle kunna ta mig till Eriksberg, men ingenting till Klippan. I hur stor grad detta beslut var medvetet brydde jag mig inte om att reflektera över, utan hoppade istället på buss 16 som just rullade in framför mig.

När bussen passerat Lindholmen råkade jag, som man i vissa svaga ögonblick kan göra, se ut genom fönstret. Detta kom jag snabbt till att ångra, då jag genast översköljdes av vämjelse. Den nymodernistiska anakronism som tornade upp sig utanför fönstret äcklade mig å det grövsta. Jag hoppade av strax därefter, vid Sörhallstorget, och min starka känsla av avsky försvann tämligen snabbt, både på grund av min insikt om reaktionens orimlighet och den uppskattning jag ändå kunde känna för de ganska trivsamma gränder jag nu hamnat i. Den ambition jag antar planerarna hade att skapa den omåttligt och överdrivet eftertraktade kvartersstadskänslan tyckte jag ändå givit utdelning just här, även om jag som en lättflyktig betraktare, fri att gå därifrån om jag kände väggarna komma krypande bredvid, framför, bakom och över mig, inte vill göra några allt för djärva uttalanden.

Ute vid vattnet mötte mig en vacker vy av ett Göteborg som badade i solsken. Skuggsidan av detta, vilket jag, om jag som aspirerande arkitekt enligt Vitruvius borde ha gjort och lite närmare studerat konstruktionen av solur, kanske skulle ha insett, var att den strand jag befann mig var just det, en skuggsida. Att jag tidigare velat ha glass och tyckt det var en bra idé att enbart bära en t-shirt under min föga fodrade jacka verkade nu näst intill befängt. Jag började följa strandpromenaden västerut.

Så småningom kom jag till metallrampen som leder upp til Eriksbergsterrassen. Jag gick upp och hamnade på Astris Gata, som går som en ringled kring de ganska intressanta rad- och flerbostadshus som står där. Jag fortsatte gå åt väster, och hade då på min vänstra sida ett grönområde ovanför ett stup, som jag begav mig in i så fort tilfälle gavs. En slingrig gångväg löpte genom den trivsamma glesa lövdungen, och det enda som något förtog idyllen var det öronbedövande trafikljudet från Älvsborgsbron. Jag gick till kullens sydöstra spets, där jag satte mig på en sten i det sista solljuset jag kunde hoppas på att hitta. På vägen dit passerade jag ruinen av vad en minnessten berättade hade varit en kyrka. Från stenen hade jag, det stora ofullbordade punkthuset alldeles framför mig till trots, bra utsikt över staden söder om älven. Det som bäst fångade min uppmärksamhet var Kungsladugårds kvartersstad, med byggnader som härifrån liknade enäggstvillingar, åtminstone till längden, som alla köpt likadana hattar. Bakom dem tronade Älvsborgsplatsens gigantiska läroverk.

När solen försvunnit gick jag mot älvsborgsbrons fäste, och sedan lite norrut, i förhoppningen att hitta en buss hem. Jag hittade en busshållplats vid Ivarsbergsmotet, men därifrån skulle inget gå på en god stund, så jag började promenera mot Eketrägatan. Jag gick Dysiksgatan ned, kantad av små små typhus. Gick sedan Eketrägatan ned. På Kyrkbytorget passerade jag en ung man ifärd med att framföra ett kortare sångstycke, en parafras på en General Knas-låt:

Jag röker cannabis när jag mår bra, när jag mår piss; ingen kompromiss!

Väl framme vid Eketrägatans hållplats köpte jag en glass till slut. Trots avsaknaden av sol. Tog buss 64 Marklandsgatan hem över Älvsborgsbron.

89 Snipen

Det var lördag förmiddag (läs strax efter lunch) och en titt i kalendern avslöjade att jag hade tiden fram till åtminstone klockan nitton att fylla. Då min kreativitet på området att hitta på spännande saker att göra är tämligen bristfällig struntade jag i att försöka, och gick bara ut genom dörren och ner till Chalmers spårvagnshållplats. Det första som lämnade hållplatsen efter att jag kommit dit var en 10 Guldheden, som jag således hoppade på, men klev sedan av på nästa hållplats, Wavrinskys Plats, då jag trots allt hade någon slags tanke på att jag skulle åt andra hållet.

På Wavrinskys plats träffade jag på några bekanta. Vi diskuterade en stund var det kunde vara intressant att åka. Under tiden vi gjorde detta passerade 8 Angered och flera andra vagnar åt det håll jag tänkt åka. De andra hoppade ombord på en 7 Tynnered, och jag gjorde samma sak. Klev av på Marklandsgatan utan att ha någon särskild plan med det. Började gå söderut efter att ha köpt ett paket yoghurt på min nya favoritaffär ICA Högsbo. Här hade jag förvisso varit förut vid olika tillfällen, men det verkade inte hindra mig.

Passerade skivhusen runt Marklandsgatan, som jag faktiskt tycker är ganska trevliga, med undantag för vissa korrugerade plåtgavlar. Om denna väg genom vad man kanske kan kalla Högsbo och Flatås finns inte mycket att berätta, och jag hamnade tillslut vid Armlängdsgatan, varifrån det efter kanske tio minuter kom en 95 Frölunda Torg, som jag åkte med till Västra Frölunda Kyrka.

”Kyrkan kanske man ska titta på”, tänkte jag medan jag gick av, men sedan jag tittat på den i någon sekund kände jag att det räckte, och bemödade mig inte ens att fotografera den. Kameran håller ju bara för 50000 slutningar. Gick upp på en liten kulle, men utsikten var allt annat än spännande. Började gå därifrån och hamnade på Frölunda Torg.

Frölunda Torg var ju faktiskt mitt mål när jag klev ombord på 7:an, även om jag av någon anledning valde att kliva av på Marklandsgatan. Efter ett misslyckat försök att nå toppen av Frölunda Sjukhus gick jag runt hörnet till busshållplatsen. Själva torget har ju faktiskt en del potential med sina uteserveringar (kanske inte så hårt frekventerade just denna dag) och andra affärsverksamheter, men dras tyvärr ned av en av Göteborgs största busshållplatser. Jag hade ju dock som en följd av detta en hel del bussar att välja mellan, vilket skulle bli tydligt när jag, på 89 Snipen, rullade ut från torget i en karavan bestående av sex bussar.

Snipen kunde jag ju inte åka till, där har jag ju redan varit, så jag hoppade av på en godtyckligt vald hållplats, Hovås Nedre. Jag hade ingen aning om vad som skulle vänta mig här, men det visade sig vara ett virrvarr av gator, alla med namn så som ‘Hovås Klintväg’ och ‘Hovås Arkitektgata’, kantade av vita modernistiska villor med fyra hörn och bruna nationalromantiska villor med 13½ hörn. Vandrade ner mot vattnet, varvid jag tillslut hamnade vid en vältrafikerad gångväg. Åtminstone tio par rullskidor passerade mig på min väg, mer eller mindre graciöst framförda.

På min resa norrut passerade jag också en parkbänk, på vilken en orättvist behandlad förortsyngling manifesterat sin frustration med hjälp av en omåttlig dos kreativitet och en sprejburk.

Kom tillslut till en busshållplats, Hovås Skola, varifrån jag tog mig hem mer eller mindre på samma sätt som jag tagit mig dit, om än lite mer direkt.

57 Komettorget

I lördags hade jag för ovanlighetens skull faktiskt planerat vad jag skulle företa mig på dagen, och det var att åka ut till Bergsjön, vilket jag således gjorde. Jag packade min väska med kamera, någon konstig novellsamling av Jonas Karlsson som jag aldrig skulle komma till att läsa, en anteckningsbok och tyvärr ingen termos. Jag begav mig ut till Chalmers hållplats, där jag inte behövde vänta länge förrän det kom en 7 Bergsjön. 845 Hans Pettersson hette han. Detta visade sig tyvärr vara en vagn av den gamla modellen, som jag faktiskt inte har så mycket till övers för, men det var inte mycket att göra åt.

Inte mycket hände på resan förrän jag kom till Beväringsgatan, det vill säga Kviberg, där jag bestämde mig för att kliva av och se mig omkring medan jag inväntade en 11 Bergsjön som jag hoppades skulle vara av nyare modell. Denna skulle komma om sju minuter, så jag hann bara ta mig en kortare titt på omgivningarna, vilka innehöll några till storleken relativt imponerande flerbostadshus med tillhörande julgran. Julgranen till trots ville dock ingen riktigt julstämning infinna sig, till stor del på grund av det ganska tråkiga vädret. Vagnen som kom visade sig vara av samma modell som den jag kommit med, men jag rättade in mig och klev på i alla fall.

Åkte förbi Kortedala. När jag passerade Citytorget kunde jag inte annat än undra om det var brist på självdistans, eller ett stort mått av det, som krävts för att de skulle välja det namnet. Kom till Rymdtorget, som jag alltid tänkt mig skulle vara ändhållplatsen för den här linjen, och funderade på att stiga av, men bestämde mig för att åka hela vägen till Komettorget. Härifrån gick jag upp för en backe in bland några flerbostadshus av tveksam estetisk kvalitet. ”White”, kunde jag inte låta bli att tänka. Besteg en mindre kulle vars topp pryddes av en flaggstång som saknade knopp. Jag kom att tänka på ordet ”flaggstångsknoppsputsmedel”. Det används lite allt för ofta för att exemplifiera långa ord. Finns det ens något som heter så?

På andra sidan kullen möttes jag av en skulptur som jag förstår måste vara till stor glädje för traktens boende, samt bara något tiotal meter längre bort en bil av det mer brända slaget. ”Vad är väl en bil? Är det nyår så är det”, kanske någon hade tänkt.

Inte långt därifrån huttade jag Bergsjöbadet. Det dystra vädret till trots var det riktigt fint, och man kunde också betrakta det inte helt vanligt förekommande fenomenet asfalt möter sjö. Gick härifrån vidare upp i skogen, där det inte fanns mycket annat att se förutom just skog, även om detta var en ganska trevlig kontrast mot alla stora 70-talsbyggnader jag passerat.

När jag kom ut ur skogen befann jag mig vid en väg som ledde ner för en backe. Det fanns ingen vidare tydlig indikation på var man skulle hamna om man gick ner för vägen, men det var i alla fall vad jag gjorde. Efter en liten stund av gående kunde man skymta några villor på andra sidan en liten dal. Vägen ledde så småningom ner i denna dal, och en annan liten gångväg jag valde att ta gick sedan upp igen på andra sidan, och jag hamnade i ett litet villaområde. Till en början såg det någorlunda fasionabelt ut, men den kulissen kunde jag snart se förbi när jag stötte på en skoda stående mitt i vägen.

Som tur var kom jag snart ut ur detta ghetto. En 58 Merkuriusgatan passerade förbi. ”Bra”, tänkte jag, ”Den kan jag ta hem sen”. Från att ha kommit ut ur ett skodaghetto hade jag nu hamnat i någon slags lsdtripp i form av flambojant färgade hus så långt ögat kunde nå. Vilket som var bättre kunde jag inte riktigt bestämma mig för, men detta var helt klart mer intressant. Detta behövde jag dock inte fundera på allt för länge, då det snart kom en 57 Komettorget åkande, och då jag stod precis vid en hållplats kunde jag inte låta bli att hoppa på. Bussen som jag nu hamnade på var av ett slag jag inte tidigare sett, med ganska obekväma plastsäten, och en minst sagt kreativ planlösning i de bakre regionerna. Denna buss klev jag av på Gärdsås Torg.

Jag kände mig vid det här laget ganska nöjd med min resa, och sneglade därför mot spårvagnshållplatsen, men fick istället se en vad jag för stunden tyckte var en ganska intressant svängd byggnad på toppen av en kulle. På väg upp mot toppen stötte jag på en i min mening ganska misslyckad innergård helt täckt av asfalt och tomma uteplatser. Det såg mest ut som ett misslyckat torg, men avsaknaden av affärer talade om att folk förväntades bo här. Väl uppe på kullen, på Tycho Brahes Gata, fann jag en busshållplats för buss 57, samt en helt okej utsikt. Vid busshållplatsen stod några människor, vilket jag tolkade som att en buss snart var på väg. Jag som började bli lite trött i benen tyckte att detta verkade utmärkt, men då jag vände mig om för att fotografera utsikten måste bussen ha passerat utan att jag märkte någonting, för då jag vände mig om var det tomt på folk. Det var således bara att börja gå ner igen.

Jag gick dock inte tillbaka till Gärdsås Torg, utan istället ner mot Teleskopgatan. Vid hållplatsen stod det en spårvagn av det italienska slaget påväg österut. Misstänkt länge stod den där, och snart klev tre män med neonorange och -gröna kläder ombord och började skurva i en lucka längst bak i vagnen. ”Västtrafik informerar. På grund av en havererad spårvagn på Teleskopgatan går det inga spårvagnar mellan Allhelgonakyrkan och Komettorget”. Till en början tänkte jag att det säkert inte skulle ta så lång tid för dem att reparera vagnen, men när jag stått där en stund och inget till synes hänt, och jag dessutom insett att vagnen skulle behöva åka och vända innan den kunde ta mig tillbaka in till stan, gick jag tillbaka till Gärdsås Torg. Detta visade sig dock vara ett ganska dumt beslut, då det enda i kollektivtrafiksväg som kunde föra mig därifrån var buss 57 Komettorget, som passerade både Tycho Brahes Gata och Teleskopgatan påvägen mot Komettorget. Bussen var två gånger tvungen att stanna och backa för att kunna vända på de vändplatser som den åkt in på. Jag hoppade av på Merkuriusgatan, då detta var det enda ställe varifrån jag var säker på att jag skulle kunna komma hem. Jag blev dock lite orolig när ingen annan på den fulla bussen klev av på samma ställe, eftersom jag antog att de också var på väg in mot stan.

På Merkuriusgatan hade jag tjugo minuter på mig att undersöka omgivningarna innan 58 Brottkärr skulle gå. Den enda sevärdhet jag kunde hitta var ett litet koloniområde. Hoppade på buss 58 som på trettiosju minuter tog mig hela vägen hem igen.

För mig som inte hade bråttom hem gjorde det inte så mycket att det tog nästan två timmar istället för en halv, men jag måste ändå säga att Västtrafik inte presterade så bra som man hade velat just denna dag.

16 Eketrägatan

Det var söndag, och då jag hade bestämt mig för att inte vara i skolan just denna helg, så var jag förstås det ändå, eftersom jag bor på campus. Jag var dock bestämd om att lämna skolan, och begav mig således till chalmersplatsen. Jag tänkte igenom kartan i huvudet och letade efter vita fläckar. Jag har länge tänkt att Bergsjön är en av dessa, men då det redan började mörkna tänkte jag att det fick vänta. Det tar ju sin tid att åka dit, och jag skulle sedan vilja ha åtminstone en liten ljus stund när jag väl kom dit.

Jag bestämde mig istället för att ta mig ut på Hisingen, där det fortfarande finns en del för mig obesökta områden. En 16 Eketrägatan uppenbarade sig snart nog uppe i backen, och jag hoppade på. Jag tänkte att Eketrägatan är ju alltid bra, därifrån går det ju massvis av bussar. Åkte igenom Lindholmen, Sannegården och Eriksberg. Där kunde man ju ha gått av, men been there, done that, tänkte jag, och fortsatte till Eketrägatan. På vägen fick jag syn på Lundby kyrka. Fin kyrka det där, den kanske man ska besöka, tänkte jag vid den åsynen. Jag var då strax framme vid Eketrägatan, och istället för att fortsätta med en ny buss därifrån började jag istället att gå ner mot kyrkan.

Det första jag möttes av som fångade mitt intresse, var en lång tegelmur, som löpte något hundratal meter längs gatan utan avbrott. Det var dock inte så otroligt mycket man kunde ha den där muren till, så jag fortsatte att gå. Jag hade vid det här laget glömt bort att jag var påväg mot kyrkan, utan vandrade mest planlöst omkring i området.

Detta ledde mig dock till att hitta Lundby gamla kyrka. Inte så jättespännande, men nog så gammal. Gick vidare över ett fält, och gladde mig åt att jag inte hade, som sist, tagit mina mockaskor, utan istället ett par rekorderliga kängor, då det var tämligen lerigt ute på det där fältet. Inte verkade det vara bra till så mycket heller, det där fältet. Modernistisk stadsplanering alltså…

Förutom att nästan förloras i lera hände det inte så mycket mer spännande på en stund. Jag strosade runt i området, och hamnade snart på eketrägatan själv. Kunde skymta hållplatsen, och förundrades över hur kort bit jag hunnit. Fortsatte i alla fall ner på eketrägatan, och hittade snart ett torg. Lundby Torg närmare bestämt. Det såg ut som ett typiskt lokalcentrum, och inget speciellt spännande fanns där. De sålde julgranar mitt på torget. Eller, de försökte i alla fall, jag såg då inte till några kunder. Det började nu bli mörkt på riktigt, och därmed svårt att fotografera på ett bra sätt, men då jag inte kunde vända om var jag tvungen att fortsätta framåt för att hitta en hållplats där jag kunde hoppa på 16 Högsbohöjd.

När jag lämnade torget kunde jag åter igen skymta kyrkan, som jag som sagt vid det här laget hade glömt bort, och bestämde mig för att gå dit. Det gjorde jag också rätt i, skulle det visa sig, då den faktiskt var så trevlig som jag först hade uppfattat den på håll. Från kyrkan var det inte heller långt ner till Säterigatans hållplats. Där orkade jag dock rakt inte stå och vänta, då jag just sett bussen passera, och jag fortsatte istället till Eriksbergstorget, varifrån jag kunde åka hela vägen tillbaka hem.

16 Högbsbohöjd

Idag, efter att ha suttit i skolan och räknat på balkar i fem-sju timmar efter lunch, kände jag att jag behövde bege mig ut till Kaverös. Varför gjorde jag nu det, kan man ju fråga sig. Det skulle inte vara helt osannolikt för någon som kände mig att anta att jag inte hade något särskilt ärende, men eftersom vi nu vet att jag behövde åka till Kaverös kanske det ändå finns en specifik anledning. Det gör det också.

Jag flyttade i slutet av sommaren in på chalmers campusområde. Jag har dock på senare tid känt att det ändå skulle vara roligt att bo lite utanför stan, och, även om det är praktiskt att kunna kliva upp åtta minuter innan det ringer in, bo så att man åtminstone någon gång på kvällar och helger kunde få se världen utanför skolan. Jag har således sökt en lägenhet i Kaverös, och tänkte därför att jag skulle ta en titt på området.

Gick då från skolan direkt till hållplatsen, och lyckades med utmärkt precision pricka in en 16 Högsbohöjd, som jag åkte på bort till Marklandsgatan. Vid svängen ut på motorvägen passerade en 1 Tynnered parallellt, men bussen lyckades köra om, och eftersom vagnen dessutom skulle stanna vid Botaniska, hade jag gott om tid på mig att byta när jag hoppade av. Åkte två hållplatser till Lantmilsgatan. Så snart jag stigit av började målmedvetet gå åt det håll som jag visste att mitt mål låg på ett ungefär, allt för att se ut som att jag hörde hemma där, men var ganska snart tvungen att ge upp den fasaden och ta en titt på kartan. Tittade in i två olika byggnader som huserade varsin snart nog ledig lägenhet.

Efter att jag tänkt att, det här blir nog bra, tänkte jag vidare att jag skulle gå ner mot Axel Dahlströms Torg. Både för att se hur lång tid det skulle ta att gå dit för att handla om jag nu skulle flytta, men även för att jag faktiskt för stunden tänkte handla lite, och det kändes onödigt att gå till Lantmilsgatan för att åka en hållplats. Jag började alltså röra mig mer eller mindre fågelvägen åt det håll jag tänkte mig att min destination befann sig. Hamnade dock ganska snart vid vad jag först trodde var en återvändsgränd, men när jag såg en lite informationstavla en aldrig så liten bit in i skogen, tänkte jag att det ändå måste gå någon slags stig där.

”Riddarstigen
När danskarna kontrollerade Älvsborgs fästning…”

Mer läste jag inte, både på grund av att jag var ytterst tveksam till hur intresserad jag egentligen var av vad som stod på skylten, och dels för att det var mörkt och skylten solblekt. Jag gick i stället in i skogen, vilket av flera skäl var en ganska dålig idé, då det var tämligen blött, lerigt och mörkt. Optimala förhållanden för att om inte halka och drukna i lera och löv, så åtminstone få sina mockaskor genomblöta.

Jag lyckades dock tillslut komma ner till Axel Dahlströms Torg. Affären var dock stängd, en stor besvikelse, men jag fick i alla fall se själva torget, som jag faktiskt aldrig besökt, även om jag varit nog så nära ett flertal gånger. Tog vidare en 7 Bergsjön, och hoppade av på Marklandsgatan, för att handla där istället.

Det första som slog mig när jag kom in i butiken var att det inte fanns någon liten fånig grind, utan att man istället var mitt inne bland långfranskor och pumpernicklar så fort man kom in. När jag senare skulle ta mjölk insåg jag, trots att jag aldrig tidigare tänkt på sådant explicit, att detta troligen var den bäst frontade affär jag någonsin besökt. Inte en vara i hela butiken stod mer en fyra millimeter från ytterkanten på hyllan.

När jag kom tillbaka till hållplatsen kom ganska snart en ny 7 Bergsjön, och jag var snart hemma.

92 Näset

Varit i Berlin några dagar. Kanske berättar mer om det senare, men nu tänkte jag istället berätta om vad som hände idag.

Skulle någon gång mellan tolv och sexton möta upp anticimex ute i Kålltorp där de skulle spreja lite på de vägglöss som finns där. Jag åkte således dit ut med en 1 Östra Sjukhuset från Prinsgatan till Munkebäckstorget. Jag kom dit samtidigt som anticimex vid tolv, så jag kunde sedan bege mig därifrån kanske en kvart senare. Jag hade nu hela dagen framför mig, och egentligen inte något särskilt jag behövde göra.

När jag klev på 1 Tynnered på Munkebäckstorget visade det sig att det var en vän till mig som körde, så jag hälsade och satte mig för att läsa. När jag kom till Prinsgatan kände jag att jag gärna lästa lite till, och om jag åkte till ändhållplatsen skulle jag kunna prata lite mer med föraren, så jag satt kvar och läste tills jag kom till Opaltorget. Här hade jag ju redan varit. Dock på kvällen, så det var aningen mer livat nu, men jag hade ju inget ärende, så jag klev på vagnen igen när den vänt om. Växlade några snabba ord med föraren, och åkte sedan till Frölunda torg.

Härifrån tänkte jag att jag skulle kunna ta någon intressant buss, så jag gick ut till busshållplatserna, och fastnade för 92 Näset. Detta näs som man hört så mycket om. Fråga mig inte vad man hört, men förr eller senare skulle man väl se det, tänkte jag (egentligen tänkte jag inte så, men någon anledning att åka just dit kan man ju försöka hitta på).

Satte mig på bussen. Kände att jag hade lite för mycket kläder på mig. När jag gick ut tyckte jag allt att det såg lite mulet ut. Åkte i alla fall till Näsbovägen. Det känns på något sätt bäst att kliva av på ändhållplatsen. Man riskerar inte att missa lika mycket då. Kanske. Följde i alla fall med strömmen från bussen och kom då in på Näsets Badplats. Gick inte ner till stranden (vad skulle jag dit att göra?), utan klättrade upp på klipporna så att jag fick en fin utsikt över skärgården. Satt där en god stund, varefter jag gick ner i skogen.

Det kändes tråkigt att bara gå tillbaka samma väg, så jag följde vattnet i söder, tills jag kom till en småbåtshamn. Vägen dit gick genom en lövskog till kanske största delen bestående av ekar, vilket för en norrlänning som mig kändes ganska exotiskt. Sedan sade jag vägen dit. Det var förstås ingen väg, utan snarare passager som kanske var stigar, kanske inte, men som i alla fall ledde från klippan där jag var ner mot vattnet och söderut. Från hamnen gick jag i alla fall tillbaka till Näsbovägen. Det var egentligen inte meningen, men det visade sig att jag var väldigt nära.

Tog 94 Frölunda Torg tillbaka. Tror jag. Det stod Ej i Trafik när jag steg på. Det kom så småningom på massor av Gothia Cup folk. Vilket gissel. Fast inte något man inte kan stå ut med. Det blev i alla fall ganska trångt, och ännu trängre var det på den 1 Östra Sjukhuset som jag tog till Järntorget. Bara någon gång på morgonen och efter stängning på Way Out West har jag sett så mycket folk på en spårvagn. Oklart varför det var så fullt. Från Järntorget kunde jag i alla fall gå hem, och på den vägen är det.